tisdag 15 januari 2008

Hur skapas färdigmaten jag köper?

Jag brukar inte springa köpa färdigrätter. De är dyra och smakar sällan speciellt mycket och dessutom ser det sällan ut som på förpackningen. Någon gång händer det dock att jag gör undantag. Fördelarna finns ju trots allt där. Maten är ätbar och det går fort att laga den. Så när jag gick på Hemköp med min sambo så föll vi för frestelsen och köpte varsin färdigrätt från Findus. Jag köpte en Falafel med couscous medan flickvännen valde en Lövtunn bit. Dagens blogginlägg kommer därför att granska vad vi köpte. Jag kommer kika på detta mest för att ge mig själv en läxa.

Till att börja med kan konstateras att det som vanligt inte riktigt såg lika gott ut när man plockade ut det ur mikrovågsugnen som det gjorde när man tittade på bilden på förpackningen. Men är man hungrig så äter man trots att maten ser ut som något som skulle skapa fångupplopp. På förpackningen till den lövtunna biten har de till och med lyckats lägga in en bit persilja på tallriken vilket dock lyser med sin frånvaro i förpackningen. Strunt samma. Man äter och ser glad ut. Man slapp laga mat och behöver bara diska besticken sedan. Resten läggs i återvinningen utom plastöverdraget som åker i soporna. Praktiskt.



Det jobbiga kommer nu när jag ska börja kika närmare på innehållet. Enklast blir att börja med att titta på vad flickvännen egentligen stoppat i sig. Då kan jag samtidigt förbereda mig mentalt inför studiet av min egen mat. I lådan med den lövtunna biten finns följande ingredienser enligt förpackningen:

Potatis, nötkött, gröna bönor, vegetabilisk olja, stärkelse, salt, skummjölk, vitlök, bladkryddor, vinäger, paprika, kryddor, svartpepparextrakt, härdad vegetabilisk olja, druvsocker, stabiliseringsmedel E464, aromämnen och färgämnen( betakaroten). Salthalt: 1,0 %. 24% lövtunn bit, 25% nötkött. En portion (340 g) ger dig 80 g grönsaker.

Ingredienser anges alltid efter hur stor andel de utgör. På godis kan man ofta se socker eller glukossirap på de första platserna. Här är det potatis. Det är bra. Det är billigt. Speciellt nyttigt är det inte, potatisen har behandlats och kokats i olja. Vegetabilisk olja är den fjärde största ingrediensen. Som de flesta känner till finns det flera olika sorters växter men här framgår inte om oljan kommer från oliver, raps, solrosor, sesamfrön, kaktusar, smörblomma eller något annat. Man kan dock anta att det är någon av de billigare men mindre dödliga oljorna som använts. På hemsidan får man inte några ledtrådar. Valet av olja tycks vara en företagshemlighet. Lite längre ner i innehållet får man veta att de också använder härdad vegetabilisk olja.
Vad är då det? Man skulle också kunna kalla det margarin och det är något som från början togs fram som alternativ till smör under kristider. Shenet berättar att det togs fram på 1870-talet och bland annat har beskyllts för att vara orsaken till bristsjukdomen engelska sjukan. Härdad olja innebär ofta att man äter transfetter som ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar. Anledningen till att man använder härdade fetter är inte i första hand att man vill döda konsumenten utan att fettet inte smälter vid rumstemperatur. Gunnar Lindgren publicerar en sammanfattning (PDF) av flera forskningsresultat som samstämmigt menar att det härdade fettet är farligt och ligger till grund för hjärt- och kärlsjukdomar men också bidrar till en mängd andra mindre trevliga handikapp som astma och försämrad syn hos barn.

E-ämnet som vi hittar i maten är inte så oerhört märkligt. E464 heter egentligen hydroxipropylmetylcellulosa. Boken Den hemlige kocken låter oss veta att det är ett förtjocknings- och stabiliseringsmedel som framställs från cellulosa med hjälp av kemiska processer. Cellulosa är ett kolhydrat som finns i cellväggarna hos växter i varierande mängd. Människan kan inte smälta cellulosafibrer, läser jag i boken E-nummerboken. De passerar därmed obemärkt genom kroppen.

Jag kommer inte att gå in på faran med salt och druvsocker. Innan jag går över till min falafel ska jag bara snabbt beröra aromämnena. Dessa stoppas i maten för att de den smak och lukt. De kan vara naturliga (kryddor) eller konstgjorda. När förpackningen inte låter oss veta så kan man anta att de är konstgjorda. Det finns flera tusen ämnen så det är omöjligt att säga vad de har stoppat i för att maten ska smaka naturligt. Genom att aromämnena finns där så kan man i alla fall konstatera att det inte hade smakat naturligt i matens naturliga form. Antagligen har tillagningen gjort att maten tappat smaken eller så är nötköttet inte direkt de bitar man normalt skull vilja stoppa i munnen varför man fått piffa till det lite med aromer och färgämnen.
På min falafel kan man läsa följande:
Kokt couscous (vatten, durumvete), kikärtor 25%, röd grillad paprika 9% (paprika, vegetabilisk olja), vatten, lök, vegetabilisk olja, broccoli, morötter, paprika, mannagryn, linser, persilja, aubergine, vitlök, salt, tomatpuré, kryddor, vinäger, jästextrakt, grönsaksextrakt (morot, purjolök, persilja), kryddextrakt (bl a selleri), bakpulver (E450, E500, E170), vetemjöl, chillipeppar, modifierad stärkelse, socker, förtjockningsmedel E461, druvsocker. 30% Falafel. Salthalt: 1.1%. En portion (380 g) ger dig 135 g grönsaker och rotfrukter.

Vi känner igen vissa ingredienser. Den vegetabiliska oljan till exempel. Man kan dock undra vad mannagryn gör i förpackningen. Antagligen har de drygat ut falafelsmeten med mannagryn för att göra produkten billigare. Sedan finns det några andra frågetecken. Varför skriver man bara ut att kryddextraktet bland annat består av selleri? Vad är det man inte vill berätta?
Modifierad stärkelse framställas vanligtvis ur exempelvis potatis, vete, majs eller ris. Närmare kommer man inte när man läser förpackningen eftersom de inte låter en veta hur stärkelsen tagits fram, bara att den modifierats. Den modifierade stärkelsen slänger de i maten för att påverka konsistensen, som ett förtjockningsmedel. Som synes har de utöver det också stoppat i E461. Ämnet liknar E464 och heter Metylcellulosa. Vi hittar dock också bakpulver: E450, E500, E170 i lådan.




När E170 inte betecknar innehåll på matkartonger kallas det vanligtvis kalciumkarbonat. Det förekommer naturligt i kalksten och krita. Ämnet används som vitt färgämne, kalktillskott och surhetsreglerande medel. Det naturliga pH-värdet i maten har alltså sannolikt inte varit speciellt bra varför man fick lägga i E170. E450 heter dinatriumsi-, trinatriumdi-, tetranatriumdi-, dikaliumdi-, tetrakaliumdi- eller monokalciumdifosfat och framställs ur forforsyra. Man stoppar vanligen i ämnena för att binda vatten. Difosfater används också som jäsmedel. För mycket fosfater kan rubba kalkbalansen men i lagom mängd är det nyttigt. E500 är någon form av natriumsalt av kolsyra. Det framställs ofta syntetiskt ur koksalt och koldioxid. När E500 förekommer i maten är det helt ofarligt.

Detta är alltså i korthet vad vi satt och gottade oss i. Jag har undvikit vissa aspekter för att inte bli allt för långrandig. Jag vill istället gå vidare. En förpackning kan berätta många saker. Jag sitter och snurrar förpackningen varv efter varv för att hitta något ursprungsland eller paketeringsland. Det hittar jag inte. Jag får istället titta på streckkoden som brukar avslöja var varan är packad. I det här fallet börjar streckkoden med 7310… och de är alltså packade i Sverige. Man kan dock inte vara speciellt säker för det. Det finns exempel på mat som först packas i låglöneländer och sedan skickas till Europa där de packas om och får nya streckkoder och bäst före-datum.

På Fonus, förlåt Findus hemsida kan man läsa att varorna inte behöver komma från Sverige. På frågan om allt kött kommer från Sverige svarar man:

Nej, Findus importerar även kött. Köttets kvalitet och säkerhet är avgörande för oss. Vi är mycket noggranna vid våra val av leverantörer. Vi samarbetar enbart med utvalda, seriösa leverantörer som vi känner fullt förtroende för.

Det man menar är att man söker bästa kvalitet på priset och därför söker över hela världen. Det samma gäller grönsaker och annat innehåll. I boken Billig mat en dyr affär av Gunnar Brulin berättas bland annat om hur fisk som odlats i Norge fileas och packas i Findus fabrik i Bangkok i Thailand och sedan skickas till svenska affärer. Vanligtvis får konsumenterna då veta att det är norsk fisk men inte att den färdats fram och tillbaks över jordklotet innan den hamnat i frysdisken, allt för att företaget ska tjäna några extra mynt per förpackning. Man har fabriker i Bjuv, Helsingborg, Loftahammar, Boulogne och Bangkok. Var maten tillagas får man inte veta.
Djupare kommer jag inte denna gång. Allt arbete har gjorts hemifrån och med ett begränsat antal böcker samt internet som hjälp. Kanske kunde jag ha kommit närmare ett svar på mina frågor om jag ringt till Findus men jag kunde lika gärna ha blivit vilseledd. Jag nöjer mig därför med att inte veta allt för mycket och låter istället bli att även i fortsättningen köpa dessa färdiga rätter mer än i absoluta undantagsfall. Någon gång ibland vill man ju trots allt vara lat. Men latheten har ett pris. Hur stort får jag inte veta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Visst...vi vet ju om allt detta...men hur stoppa det??..genom köpstrejk av enskilda?...tror inte att det funkar...

Anne-Sofie.

Anonym sa...

Enskilda kan bli starka om de är många. Om kunderna kräver bra mat så kommer vi dels få se bättre mat och dels förändrad reklam där den dåliga maten ger sken av att vara bra. Som enskilda kan vi också förmå media att uppmärksamma den dåliga maten och på så sätt göra ännu fler enskilda medvetna om hur det ser ut. Enskilda kan också påverka politiker att påverka industrin. Exempelvis hade det inte varit fel med förbud mot falsk reklam. Det finns ju idag men reglerna är inte hårda nog.