Inflationen slår mot miljö och hälsa

Ett kort inlägg slänger jag nu iväg i den oändliga cyberrymden. Det blir inget inlägg som kommer att gå till historien eller som man kommer att tala om vid fikaborden. Det är inte heller något rop efter uppmärksamhet eller något försök att förändra världen. Om sanningen ska fram så är det främst ett inlägg som skrivs när jag går på lågvarv. De få läsare som börjat hitta till bloggen måste få något att läsa, tänker jag, och skriver ner detta.

När jag har handlat de senaste gångerna har jag noterat att bland annat osten är dyrare än vanligt. Jag har undvikit att handla den men gav till sist upp och kom hem med en hushållsost för 140 kronor. I vanliga fall brukar jag alltid hitta dem i någon affär som kör rea på osten och säljer dem för någonstans mellan hundringen och 115 spänn. Men icke nu.

Idag kunde jag läsa i media vad det beror på. Inflationen skenar. Om jag nu hade drivit en politiskt färgad blogg så hade jag naturligtvis dragit en mängd slutsatser av detta. Hade jag varit sosse så hade jag skyllt det hela på borgarna och hade jag varit moderat så hade jag menat att det beror på sossarnas tid vid makten. Nu har jag dock bestämt mig för att försöka hålla bloggen så neutral som möjligt. Den är i högsta grad politisk men inte partipolitiskt eller ideologiskt färgad. Däremot kan de vara lämpligt att kika på följderna av inflationen.

Mellan december 2006 och december 2007 steg priserna med 3,6 procent. Den är den högsta inflationen på 14 år. Det som ökar mest är sådant som vi måste ha, mat och bostad. Ska man se positivt på det hela ur någon slags folkhälsosynpunkt så kanske detta kan innebära att människor väljer att köpa färre saker de egentligen inte behöver. Den dyra maten måste de ju ha, men kanske inte den dyra godispåsen.

Nu är dock detta ett dumt önsketänkande. Det blir inte så. Istället finns det stor risk att folkhälsan och miljön drabbas av inflationen. Jag kan utgå från den verklighet jag bäst känner till. Studenterna har inte fått några extra pengar under året som gått. Som student springer man alltså runt med samma kosing i fickan som förra året, innan priserna gått upp 3,6 procent alltså. Som medveten konsument vill man välja vissa produkter framför andra. Man vill helst inte komma hem med varor som är producerade långt borta eftersom det drabbar miljön (och även nationalekonomin). Man vill inte ha varor som besprutats med skumma tillsatser som man i andra fall inte skulle vilja äta. Man slipper helst kläder som skapat sjukdomar och för tidig död hos de människor som haft med produktionen att göra i olika led (klurar lite om ett inlägg om detta som publiceras i framtiden). Det som oftast är gemensamt för dessa egentligen ganska logiska krav är att de allt som oftast är dyrare än varor som tillverkats i låglöneländer långt borta, som besprutats med olika gifter eftersom det blir billigare än att på andra sätt odla lönsamma växter.

Det naturliga när maten blir dyrare blir då att välja de billigare alternativen. Plötsligt ser man sig själv på Lidl med en kundvagn som man lastar ner mjölk från Tyskland som behandlats för att kunna hålla i en månad. Plötsligt upptäcker man att man köper den billiga kycklingen som förutom 50 procent vatten också innehåller proteiner från grisrester som sprutats i för att kycklingen inte ska krympa för mycket när man tillagar den. Man står med fiskrätter som behandlats i Kinas ekonomiska frizoner men sedan packats om i Holland och sedan säljs i Sverige och kallas för ”Icas egen fisk” (eller vilken butik man nu handlar i). Trots att man känner till detta så hamnar det i kundkorgen. De som inte känner till hur den globala mat- och klädindustrin gör det naturligtvis också. De tycker inte att det är konstigt att man kan köpa en kyckling för samma pris som en Aftonbladet med söndagsbilagan. Man kan tycka att människor borde reagera och inse att kycklingen är ungefär lika innehållslös som tidningen när den är så billig. Men när maten blir allt dyrare medan inkomsterna står och stampar på samma ställe år efter år så vill man inte veta. Man blundar, äter och tänker på något annat.

Därför är inflationen ett hot. I det system vi ha är inflationen naturlig, men då måste lönerna hänga med. De fattiga får det inte bara svårare att få pengarna att räck, de tvingas också att välja sämre varor.

Trots att priset på mjölkprodukter blivit dyrare under året så fortsätter det att vara kärvt för våra bönder. Kristianstadsbladet skriver att mjölkbönderna fortsätter att minska. Så har det varit i många år och trenden tycks alltså hålla i sig. Under förra året slutade 97 bönder att leverera mjölk till Skånemejerier. Rubriken talar om att fler bönder väljer att sluta men för många är det inget val. Bönder som bott på sina gårdar i generationer kan plötsligt inte leva på vad de producerar längre och tvingas flytta in till städerna eller satsa på turistnäring eller annat som kan löna sig på landsbygden. Små gårdar dör och storjordbruk växer och blir ännu större. Dyra maskiner och små inkomster gör det mer eller mindre omöjligt för småjordbrukarna att fortsätta. Den som köper tysk mjölk på Lidl kan ägna en tanke åt de bönder som tvingats lämna sina gårdar. Mjölken smakar inte lika bra då.

Läs även andra bloggares åsikter om inflationen, inflation, ost, pengar, kyckling, miljö, hälsa, Lidl, bönder, mjölk