Efter att ha gått runt en dag och funderat på mediastormen mot plastpåsar så tänkte jag nu kommentera det hela. Om någon av en händelse missat det hela så var det Aftonbladet som gjorde stor sak av plastpåsarna.
Lena Mellin lät oss veta att Sverige börjar ligga efter omvärlden i miljöarbete. Irland hade redan för sex år sedan infört skatt på plastkassar vilket medfört att förbrukningen sjönk med 90 procent. I Kina var påsarna på väg att förbjudas helt och en livsmedelskedja i Storbritannien ger medlemspoäng för varje påse man avstår. I Uganda, Kenya och på Zanzibar är tunna plastkassar redan förbjudna. I Sydafrika är det upp till tio års fängelse om man säljer plastpåsar. Bangladesh förbjöd påsarna redan 2002. Mellin berättade också om att man hittat en vitval som flutit i land i Frankrike. I valen hittades inte mindre än 800 kilo plastrester.
Men i Sverige menar
de som bestämmer att plastpåsen är något som konsumenten själv får välja om man ska använda eller inte. Aftonbladet berättar att varje svensk familj använder
800 plastkassar om året vilket, när kassarna förbränns, sammanlagt ger 84 000 ton koldioxid. Det låter naturligtvis enormt mycket men i sammanhanget utgör det inte mer än 1,3 promille av de svenska utsläppen av växthusgaser. En människa som har 1,3 promille alkohol i blodet är väldigt berusad men om en person som har 10 000 kronor ger bor 1,3 promille av sina pengar så blir det 13 kronor. Sett i mängden utsläpp av koldioxid så är således summan inte speciellt hög. Med i beräkningarna måste man också ha att många av dessa plastpåsar återanvänds som soppåsar. Även svenskarna måste ha något att slänga soporna i och då är vare sig tygkassar eller
ihoprullade kvällstidningar någon briljant lösning.
Aftonbladets kampanj mot plastkassar är ett försök att få oss konsumenter att se det lilla men blunda för det stora. Hur mycket papper går det exempelvis åt att trycka alla de gratistidningar som tidningen Aftonbladet delar ut gratis i flera städer (Punkt Se)? Vad använder tidningens reportrar för färdmedel när de färdas till arbetet eller åker runt i landet på olika reportage? En bilist som har några mil till sin arbetsplats kör med lätthet över 1500 mil i månaden. Om bilen drar en liter milen så bildas 3,6 ton koldioxid på ett år. Lite drygt 23 000 sådana bilister kommer upp i samma utsläppsnivå som plastpåsarna. Där har vi ett betydligt större problem.
Jag kom hem för någon timme sedan. Jag hade cyklat till affären och hade förutom en fylld ryggsäck också en plastkasse som hängde på styret. För Aftonbladet är jag en miljöbov. Jag bör ha dåligt samvete. Hade jag istället startat bilen och kört de tre kilometerna till butiken, valt utländsk honung istället för den svenska som till sist hamnade i kassen (osv) samt köpt 40 sidor Aftonbladet men sedan stoppat det i en papperspåse som ställdes in i bilen innan jag åker åkte tre kilometer hem så hade jag med gott samvete sedan kunnat läsa Aftonbladet och förbanna de svenska myndigheter som inte följer Sydafrikas goda exempel och fängslar de ljusskygga figurer som säljer plastkassar till sina kunder.
Det struntar jag i. Jag tänker inte känna mig som en miljöbov. Som bloggaren
Fetsmart påpekade så är det viktigaste vad vi stoppar i påsarna, inte vad påsarna är gjorda av. Om Jag fyller en påse med importerad mat, väljer bort ekologiskt odlade produkter och sedan lägger det i en tygkasse så är det långt mycket värre än om jag köper varor som färdats en kortsträcka mellan produktion och butik och lägger det i en plastpåse som jag sedan använder när jag sorterar soporna.
Lena Mellins artikel haltar också på ytterligare ett område. Man kan inte jämföra Sverige med de länder som hade förbjudit plastkassarna. I Sydafrika kallas plastkassarna för Nationalblomman eftersom de ”hänger i träden, ligger på gatorna och dekorerar staketen”. Den som besökt något afrikanskt land vet också att det väldigt ofta är lite si och så med hur man tar hand om sopor, någon sopsortering brukar det inte direkt vara tal om. I Sverige hänger inte plastkassar överallt. Problemet ser inte likadant ut och det är inte främst av miljöskäl som kassarna förbjudits i Uganda, Kenya och Sydafrika. Jag har inte besökt något av dessa länder men flera liknande och sett vilka fordon som är vanligast där. I Bangladesh förbjöds plastpåsarna sedan de orsakat översvämningar. Plastkassar proppade igen avloppen. I Sverige ser det inte likadant ut. Människor spolar inte ens ner topps i toaletten. Visst finns det människor som skräpar ner men inte i den grad som det förekommer i de aktuella länderna.
Valen som käkat 800 kilo plast är ett annat dumt exempel. När jag använt min kasse så matar jag inte några valar med den. Nu har jag inga valar i närheten men jag tänker inte heller tanken att mata småfåglarna utanför fönstret med kassarna heller. Nuförtiden använder jag kassarna till sopor. Tidigare, när jag bodde i en annan stad så lämnade jag dem till återvinning men några sådana holkar finns inte i min stad.
Avslutningsvis vill jag dock inte helt såga idén om kassarna. Jag vill bara att man ska se allt i rätt ljus och ge dem rätt proportioner. Jag brukar ha med mig ryggsäck när jag handlar eftersom det gör att jag slipper ha alla plastpåsar liggande hemma då. Det är också ett försök att vara lite miljömedveten i vardagen. När jag cyklar är papperspåsarna för opraktiska och jag köper dem bara om jag åker bil. Tygkassar är naturligtvis ett alternativ men de blir smutsiga ganska fort och måste tvättas ofta. Vad säger Lena Mellin om detta tvättande? Jag hade därför gärna sett något alternativ. En engångskasse som var mer miljövänlig än plastkassarna. De senaste dagarna har
Miljöpåsen spammat olika bloggar som skrivit om påsarna. Jag vet inte vad det är men kanske är det ett alternativ.
Vi måste alla ta ansvar för vår miljö. Det gör vi i vår vardag. Ofta kan vi göra småsaker för att påverka. Att välja bort plastkassen är säkert ett alternativ, men då vill jag ha ett nytt alternativ.
Läs även andra bloggares åsikter om
plastkassar,
plastpåsar,
Aftonbladet,
koldioxid,
miljö,
bilar,
Sydafrika,
Miljöpåsen
Att låta datorn stå på i onödan är en illgärning mot både din egen ekonomi som mot miljön. TCO Development skriver i en ny rapport att en dator som står på en timme om dagen ger ett sammanlagt (genomsnittligt) koldioxidutsläpp på 240 ton på ett år. Om man exempelvis låter datorn stå på varje kväll för att istället titta på tv, äta mat eller annat så brummar datorn på och blir en kostsam historia.
